05-04-2020 Mindre utgifter, mindre problem brukar man säga och i dessa tider visar det sig verkligen vara ett framgångsrecept eftersom fler inställda möten och fler arbetslösa medlemar kommer att innebära försämrade ekonomiska förutsättningar för församlingar i Sverige.
Men hur klarade exempelvis den första församlingen som startade på Pingstdagen (Apostlagärningana 2:1-47) i Jerusalem av sina kriser? Hur var den organiserad? Har vi något att faktiskt lära oss av den församlingen i denna situation och på allvar ta efter dess struktur? Har de moderna församlingarna byggt in sig sjäva i en männskligt organiserad trygghetsstruktur som det nu blir svårt att ta sig ur om man inte är beredd att göra radikal förändring?
Utgifterna för en modern medlelstor församling i Sverige är många idag: lokalkostnader, anställdas löner, samfundsavgifter etc. etc. Ett flerårtigt utbildningssystem har dessutom byggts upp, även inom frikyrkan, för att utbilda nya pastorer i hopp om att längre utbildning ska förhindra misstag. Pastorerna som lyckas ta sig igenom hela utbildningen drar ofta på sig stora studieskulder, vilket belastar församlingarnas ekonmi ytterligare på ett nytt sätt än vad det gjorde förr i tiden när det var betydligt kortare utbildningstid för medarbetare inom frikyrkan.
Men hur var det nu i den första församlingen för dryga 2000 år sedan egentligen, hur blev man församlingsledare på den tiden? Krävdes verkligen en 4 årig utbildning eller var det andra kvalifikationer som värderades högre? – ”Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” (2:a Timoteusbrevet 1:9). Så även om det är bra att studerar Guds ord under en tid så är det framförallt kallelsen det hanlar om och inte mycket kunskap. ”Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!” (Romarbrevet 10:15) Här har vi en till viktig del av vad det faktiskt handlar om dvs. att bli utsänd och då framförallt inte på människors rekomendationer utan av Gud själv – ”Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda.” (Galaterbrevet 1:1)
Har allt för många församlingar i dagens Sverige övergett sitt egentliga ursprung och anpassat sig mer efter hur den här världen tänker i hopp om att inte bli lika hånade och förföljda som den unika första församlingen var? Den församling som hellre satt i fängelse än kompromissade med det fulla evangeliets budskap.
Den första församlingen var även först och främst organiserade i mindre grupper även om stora möten, exempelvis i Templet i Jerusalem också förekom, så var kärnan främst i det lilla. Detta märker man när man läser Paulus olika brev till församlingarna exempelvis: Hälsa till bröderna i Laodicea och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus (Kolosserbrevet 4:15).
Hur var det då med avlöningen för dem som ledde arbetet i församlingen: De äldste som sköter sin ledaruppgift väl ska ni anse värda dubbel lön, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. Skriften säger: Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön. (Första Timoteusbrevet 5:17-18). På denna tid gick lönen / gåvorna mer oavkortat till den som behövde den, även det om det också fanns ett skattestystem vid den här, så var det inte lika invecklat som det är idag.
För att kunna ge exempelvis en pastor i dagens Sverige en lön på 25000 kr i månaden så behöver man som arbetsgivare därutöver betala ca 10000 kr i månaden i arbetsgivaravgift, semestertillägg och pension vilket är en hel del pengar varje månad. Skulle man kunna lösa detta på ett annorlunda sätt? Den som arbetar med att ta hand om andra människor i en församling behöver självklart också kunna ta hand om sina egna utgifter föra att kunna utföra sitt uppdrag. Att en församlingsledaren jobbar exempelvis 20-50% med något annat vid sidan om och istället för att ta ut lön av församlingen istället ger sina fakturor, som denne inte klarar av att betala själv, direkt till församlingens kassör som betalar dem är en tänkbar väg framåt. Matgåvor etc. skulle man också kunna använda sig mer av, och även om lagar inte ska brytas så behöver nu kreativiteten användas för att inte församlingar ska tvingas att säga upp i onödan.
Samfundsväsendet som förutom att det på ett osunt sätt, rent teologiskt, riskerar att dra församlingar åt samma håll också innebär en annan ”onödig” utgift som man skulle kunna spara in på i dessa tider. 30% av medlemmarnas sk. kyrkoavgift som tas upp via skatteverket går direkt in i samfundets kassa istället för att gå till den lokala församlingens verksamhet. Visst kan man tycka att vara med i ett samfund skapar ett trygghet och att vi tillsamman är starkare, men frågan är hur behjälpligt samfunden blir när fler och fler församlingar kommer behöva pengar ur den gemensamma kassan? Eu:s oförmåga att hjälpa Italien under nuvarande coronakris är ett varnande exempel på att stora organisationer riskerar att inte ställa upp, utan mer fokusera på den egen organisations överlevnad, när det verkligen kommer till kritan. Kommer exempelvis samfundet Pingst FFS att kunna hjälpa ett flertal församlingar i nöd, det är frågan, eller blir det att man prioriterar samfundets egna anställda och behov på huvudkontoret i Bromma framför församlingarnas ute i landet. Församlingarna kanske hade tjänat mer på att lägga undan pengar i en egen krisfond som man sedan direkt kunnat använda och bestämma över än att ge till dem till en stor organisation som riskerar att göra andra prioriteringar.
Skribent – Oscar Nilsson